Monthly Archives: oktober 2013

Ljuset kommer sent gråmulna oktobermorgnar. Jag anar hästarna som dunkla skuggor på ängen när jag cyklar mot busshållplatsen. Två ljusa fläckar gungar iväg som ljudlösa duvor i skumrasket – rådjuren flyr mot skogsbrynet. En lång dag tar sin början.

Hoppas få börja instuderingen av Bachs mässa i h-moll när kvällen kommer. En tanke som liknar lycka.

I ett berömt brev till tonsättaren och vännen Ludwig Senfl skriver Martin Luther att jämte teologin är det bland de sköna konsterna endast musiken som kan driva undan djävulen och ge själen frid. Kanske är det så.

“Denn wir wissen, daß die Musik auch den Teufeln zuwider und unerträglich sei. Und ich sage es gleich heraus und schäme mich nicht, zu behaupten, daß nach der Theologie keine Kunst sei, die mit der Musik könne verglichen werden, weil allein dieselbe nach der Theologie solches vermag, was nur die Theologie sonst verschafft, nämlich die Ruhe und ein fröhliches Gemüte.”

Kanske var det farfar som undrade om jag skulle bli filosofiprofessor när jag stod tankfullt improduktiv över en hacka i potatislandet. En höst någon gång i barndomen. Han hade förmodligen en rätt grumlig idé om vad en filosofiprofessor sysslar med på dagarna, men episoden dyker upp i minnet som en association kring vad det innebär att vara praktisk.

Sedan vi köpte ett gammalt hus har det givits åtskilliga tillfällen att vara just praktisk. Spika ihop ett par arbetsbockar, skarva en timmerstock, lägga ett tak, renovera en fönsterbåge.

Men när kontorsarbetet tar vid efter pappaledigheten kommer gradvis en insikt smygande. Det börjar med att jag svär när jag inte själv kan gå in och arbeta i den grafiska formgivarens layoutfiler. Sedan börjar jag kladda i programkoden under utvecklingsarbetet med hemsidan. Utan att be den sympatiske programmeraren om lov. Klåfingrig? Utan tvekan.

Men kanske är det inte bara det. Jag har tidigare i livet närmat mig litteraturhistorien genom att själv smida hexameter-rader, ottave rime och elegiska distikon. För att inte tala om alla de mer eller mindre begåvade sonetter jag spritt i min omgivning genom åren. Jag har lärt mig älska Bach genom att sjunga honom. Ja, förhållandet till musik över huvud taget är starkt präglat av mitt eget fuskande med gitarrspel, dragspel, fiol och ibland till och med skrivande av fyrstämmig sats. Detta trots att jag egentligen aldrig känt någon direkt tillfredsställelse av att stå på en scen.

Man skulle kunna hävda att allt detta tyder på ett praktiskt sinnelag tillämpat på teoretiska områden. Att jag är en vilsen lantis som tar mig an tidningsmakeri och annat som vore det uthusrenovering eller vedhuggning. Men kanske är det fruktlöst att separera teori från praktik. Distinktionen kan i själva verket vara en språkets tvångströja på tanken. Praktiken är omöjlig utan teori och teorin är till sin natur mer praktisk än man tror.

En av Seamus Heaneys mest kända dikter handlar om grävande. Eller så gör den inte det. Säkert är i varje fall att poetens farfar och hans enorma kapacitet med spade i torvmossen har en framträdande roll i dikten. Heaney konstaterar med pennan i hand att han aldrig blir som sina förfäder men att detta är hans arbetsredskap, med denna penna gräver han.

Alla dessa som gått före oss.

Med stor koncentration sätter jag en egg mot slipstenen. Och även om jag inte i det ögonblicket är min egen farfar är det i all sin konkretion en mystisk handling fullt i klass med nattvarden som transsubstantierar ett papperskex till Kristi kropp. Det pedantiska vårdandet av verktygens skärpa drivs inte i särskilt hög grad av min irritation över en slö kniv i köket. Det är en livsnödvändig ritual på det fattiga småbruk som tvingade min farfar att jobba i skogen redan under pojkåren. Eller så är skickligheten i handlag helt enkelt det enda sättet att vara rik på för den som saknar materiellt välstånd. Oavsett vilket vet man bara att dålig skärpa är fruktansvärt fel. En känsla så oreflekterat stark att den liknar en moral. Och vid slipstenens envetna malande bekämpar jag oron över att fattigspöket ska hångrina mot mig då jag öppnar skafferiet. Det är inte min egen, men min farfars oro.

Vore jag Seamus Heaney skulle jag känna att jag på något metafysiskt sätt kämpar som skogshuggare när jag till vardags skriver mina texter. Det gör jag inte. Men tillfredsställelsen över yrkesmässiga segrar som journalist kan inte heller tillnärmelsevis mäta sig med den över en riktigt vass yxa.