En roman om det närvarande

När detta skrivs florerar i sociala medier ett upprop där personer av sina vänner ombeds lista de tio böcker som betytt mest i ens liv. Det är opretentiöst, omöjligt och roligt på samma gång. Hela tilltaget ger också anledning att fundera över vilka böcker som stannar kvar i medvetandet. Och givetvis på om det beror på egenskaper som finns i själva boken, eller om den bara råkade passera ens medvetande under gynnsamma omständigheter vid rätt tidpunkt.

Jag började läsa Strändernas svall i ett skärgårdshus ett stenkast från den lilla hamnen Styrsö Tången i Göteborgs södra skärgård på vårkanten 1998. Månadens studiemedel var redan förbrukat – vi hade inte råd att roa oss i stan – och en kamrat hyrde ett sommarnöje billigt över vinterhalvåret.

Det var en kongenial belägenhet för att läsa upptakten till Eyvind Johnsons stora omtolkning av Odysséen. Havets brus påtagligt närvarande både i texten och runt knuten.

Den livströtte krigshjälten begriper inte hur han ska orka ta sig samman och fortsätta sin hemresa. Hans leda är också alla människors livsleda. Tröttheten allas trötthet, sådan är kvaliteten på denna bok. Det specifika äger generell giltighet. Genom att gestalta om ett verk med odödlig status har författaren upprättat en korrespondens mellan det vardagliga och det mytologiska eller gudomliga.

Åtminstone har det tyckts mig så under åren som gått sedan dess. Få böcker jag läst har så ofta återkommit i tankarna. Johnson kallade boken ”En roman om det närvarande” och just sådan har den varit för mig; Odysseus öde är mitt liv – och ditt. Han har valts av gudarna att komma åter till Ithaka i en blodig triumf och illustrerar i detta hela den mänskliga tillvarons ofrånkomliga tragik, hur den nu råkar ta sig uttryck i våra respektive liv.

Samtidigt har jag på senare tid börjat misstänka att den här allmängiltiga resonansen som romanen åstadkommit i mig kanske är helt slumpartad. En god vän påpekade nyligen att också han tillmätt boken oerhörd betydelse, men tyckte att den var rätt trist då han efter många år läste om den.

Kanske var det havsbruset på Styrsö som gav sådan suggestionskraft åt texten. I det blodiga slutkapitlet när Odysseus dräper alla friare som parasiterat på hans hus i hans frånvaro är det till smattret av ett renande ösregn. Och faktum är att när jag läste det var jag tillbaka i mitt inackorderingsrum på Johanneberg i Göteborg. Ett häftigt regn slog mot rutan. Tror jag. Det låter för bra för att vara sant.

Vi talar inte längre om en bok, utan om en del av min personliga livsberättelse. En privat myt. En fantasi.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *