Mönstermedborgarna och folkhälsan

Jag kan numera berömma mig om ett någorlunda sunt leverne. Med ett par småungar, ett renoveringsprojekt av sekelskiftesmodell och en rätt grundmurad förankring i den ängsliga medelklassen är väl inget annat heller att vänta. Sturm- und Restaurang-dagarna i mitt liv är nog ohjälpligt förbi. Jag åstadkommer periodvis till och med hyggliga tider med löparskor på fötterna. Bara en sådan sak.

Men få saker kan göra mig så irriterad – ja, direkt röksugen – som en folkhälsominister som vill förbjuda rökning utomhus.

Det är något med folkhälsoargumenten, den där olidliga välviljan, självrättfärdigheten när man tycker sig ha rätt att sätta sig över andra för att de lever ohälsosamt. Översitteri förklätt till empati.

Vad kan vi egentligen veta om en annan människas bevekelsegrunder? Vad ger oss rätten att döma?

Jag hävdar inte att det är nyttigt med tobaksrökning. Inte att det ska vara tillåtet precis överallt heller. Men det där är inte viktigt här. Detta handlar om anständighet. Om respekt för en annan människas rätt att leva på ett sätt vi kanske inte själva uppfattar som det rätta. Det handlar om att inte vara så förbannat småaktig att man inte kan ha överseende med att det luktar rök här och där i samhället.

Man säger att rökning förkortar livet – men vet vi egentligen det? Om någon behöver röka, dricka sprit och äta fet mat för att orka leva så är det kanske rentav fråga om motsatsen. Någon hävdar att man inte vill se sina skattepengar bekosta rökares cancervård. Men var går gränsen? Vid fortkörare som hamnat i trafikolyckor? Ihärdiga motionärer som självförvållat drabbats av förslitningsskador? Och borde inte överviktiga tvingas redovisa att de inte äter omoraliskt osunt för att kunna åtnjuta samma goda vård som oss smala och vackra?

Tillvaron är helt enkelt inte så rätlinjig som de självutnämnda mönstermedborgarna tycks tro.