En paradox

Ett grundläggande mått på ett samhälles grad av humanitet är dess acceptans för individer som väljer att stå utanför just detta samhälle.

Whiteout

Renfjallet

Plötsligt är utfallet av varje nytt steg en överraskning. Vilken vinkel kommer skidan att anta i kontakten med snön? Svaret kommer först när jag faktiskt sätter ned foten. Först nu inser jag att detta brukar man nomalt veta redan i förväg, vägledd av sina synintryck, men detta är inte normalt. Allt är vitt. Allt utom mitt eget spår, bakåt, nedåt och O som stretar några meter efter mig med pulkan på släp. Sikten kan vara ett tiotal meter, men i snöröken finns inga konturer. Pulsen är hög och därmed även kroppstemperaturen, men kylan blir närgången farligt snabbt så fort vi tvingas ta av oss en handske för att justera utrustningen i den hårda vinden. Brant uppåt. Exakt hur brant är alltså ny information i varje ögonblick. Verkligheten är påträngande som en smärtupplevelse. Samtidigt på något sätt overklig. Som om den vore en metafor. Träden var vitgrå konturer i diset innan de slutligen tonade bort när vi passerade den utdragna trädgränsen. Inneslutna i vindbrus och vår egen öronbedövande andhämtning skidar vi rakt ut i ingenting. Kanske går vi rakt mot toppen. Kanske tar vi en helt idiotisk väg rakt över ett stenblock eller mot en omöjlig brant. Vi kisar för att se men trevar oss fram i den totala vitheten.

(Anteckning från Renfjället, Jämtland, december 2012)

Man måste börja i någon ände

En början. Detta flödes första text. En möjlig öppning. Samtidigt inte en text i ordets mer raffinerade bemärkelse som skulle kräva komposition, budskap, bakomliggande tanke. Här får det vara bara ord. Låt oss återkomma.