Det vore naturligtvis en överdrift att hävda en viss årstids överlägsenhet vad gäller poetisk lyskraft. Men personligen har jag mycket lätt att överföra den kalla årstidens konkreta betingelser till en mer generell giltighet. Tillvarons små enskildheter vill säga något om vad det är att vara människa.
Det bländvita ljuset är som att treva sig fram i livet. Den stränga kylans fysiskt påträngande attityd är en påminnelse om vår mänskliga bräcklighet och litenheten i relation till naturen. Det ständiga mörkret är bryskt uppfordrande; vi måste tända ljus, vi måste hålla oss varma. Också i mellanmänsklig mening – vi måste hjälpas åt för att överleva natten.
Is är också fascinerande. Det är något med bräckligheten i kombination med den potentiella tyngden. Pricksäkerheten i det slitna uttrycket ”att vara under isen” antyder att fler än jag kan känna på samma sätt. Jag rimmar lite på temat:
Det finns en särskild tystnad,
man känner att den stör.
Hör.
Är någon under isen,
eller kanske ovanför?
Skör.