Sveriges äldsta snöre

Rekordsverigebanner1
De flesta som någon gång kört in i Göteborg söderifrån har noterat Åbro industriområde. Läkemedelsjätten Astra Zeneca, som huserar intill motorvägen i en futuristiskt formgiven anläggning i kolossalformat, gör det svårt att missa. Längre in är det mindre iögonfallande verksamheter – bilbesiktningar, speditionsföretag, svetsverkstäder.

Sannolikt är det dock ytterst få som känner till att det i en oansenlig slänt strax bakom industriområdet bodde en grupp människor för omkring 10 000 år sedan. Slänten var då en strand i den skyddade inre skärgården och det var en plats med gynnsamma förhållanden för såväl jakt som fiske och annan havsfångst liksom för samlande av föda från växtriket. Och det var nog också vad man sysslade med – vi talar nu om stenåldern, närmare bestämt mesolitikum eller jägarstenåldern. Eller vad arkeologerna enligt vedertagen mesolitisk kronologi för Västsverige kallar sandarnakulturen, efter en annan fyndplats i trakten.

Platsen grävdes ut under sommaren 2011 och det kanske mest spektakulära fyndet är vid första anblicken lika oansenligt som platsen i sig: ett dryga 6 centimeter långt snöre. Den lilla stumpen har sedan grundligt undersökts såväl genom kol-14-analys som av experter på vedanatomi och dendrokronologi.

Tyvärr, konstaterar arkeologerna i sin rapport, går det inte att avgöra vad snöret använts till. Det bör ha funnits en oändlig rad användningsområden, men så mycket kan man säga att snöret sannolikt varit längre från början och att det varit lindat kring ett föremål ungefär 2 centimeter tjockt. Man kan också säga att det tvinnats av två trådar och att materialet är ett halvgräs ur den mycket stora växtfamiljen Cyperaceae, alltså samma som alla arter av starr.

Texten är hämtad ur boken Rekordsverige som utkommer i slutet av mars 2016 på Tukan förlag. En Sverigeguide helt inriktad på landets ytterligheter: störst, minst, äldst, högst, soligast, nordligast, lägst, mitterst … Klassisk geografikunskap blandat med totalnördiga fakta; jag har försökt skriva en underhållande besserwisserbibel, helt enkelt.

Vinterns poetik

Vinterbild
Det vore naturligtvis en överdrift att hävda en viss årstids överlägsenhet vad gäller poetisk lyskraft. Men personligen har jag mycket lätt att överföra den kalla årstidens konkreta betingelser till en mer generell giltighet. Tillvarons små enskildheter vill säga något om vad det är att vara människa.

Det bländvita ljuset är som att treva sig fram i livet. Den stränga kylans fysiskt påträngande attityd är en påminnelse om vår mänskliga bräcklighet och litenheten i relation till naturen. Det ständiga mörkret är bryskt uppfordrande; vi måste tända ljus, vi måste hålla oss varma. Också i mellanmänsklig mening – vi måste hjälpas åt för att överleva natten.

Is är också fascinerande. Det är något med bräckligheten i kombination med den potentiella tyngden. Pricksäkerheten i det slitna uttrycket ”att vara under isen” antyder att fler än jag kan känna på samma sätt. Jag rimmar lite på temat:

Det finns en särskild tystnad,
man känner att den stör.

Hör.

Är någon under isen,
eller kanske ovanför?

Skör.

Mönstermedborgarna och folkhälsan

Jag kan numera berömma mig om ett någorlunda sunt leverne. Med ett par småungar, ett renoveringsprojekt av sekelskiftesmodell och en rätt grundmurad förankring i den ängsliga medelklassen är väl inget annat heller att vänta. Sturm- und Restaurang-dagarna i mitt liv är nog ohjälpligt förbi. Jag åstadkommer periodvis till och med hyggliga tider med löparskor på fötterna. Bara en sådan sak.

Men få saker kan göra mig så irriterad – ja, direkt röksugen – som en folkhälsominister som vill förbjuda rökning utomhus.

Det är något med folkhälsoargumenten, den där olidliga välviljan, självrättfärdigheten när man tycker sig ha rätt att sätta sig över andra för att de lever ohälsosamt. Översitteri förklätt till empati.

Vad kan vi egentligen veta om en annan människas bevekelsegrunder? Vad ger oss rätten att döma?

Jag hävdar inte att det är nyttigt med tobaksrökning. Inte att det ska vara tillåtet precis överallt heller. Men det där är inte viktigt här. Detta handlar om anständighet. Om respekt för en annan människas rätt att leva på ett sätt vi kanske inte själva uppfattar som det rätta. Det handlar om att inte vara så förbannat småaktig att man inte kan ha överseende med att det luktar rök här och där i samhället.

Man säger att rökning förkortar livet – men vet vi egentligen det? Om någon behöver röka, dricka sprit och äta fet mat för att orka leva så är det kanske rentav fråga om motsatsen. Någon hävdar att man inte vill se sina skattepengar bekosta rökares cancervård. Men var går gränsen? Vid fortkörare som hamnat i trafikolyckor? Ihärdiga motionärer som självförvållat drabbats av förslitningsskador? Och borde inte överviktiga tvingas redovisa att de inte äter omoraliskt osunt för att kunna åtnjuta samma goda vård som oss smala och vackra?

Tillvaron är helt enkelt inte så rätlinjig som de självutnämnda mönstermedborgarna tycks tro.

Återblick

Novemberbild
Från mitt skrivbord i kaminkammaren på övervåningen ser jag ut över Fridhems gamla ängsmark. Himlen är uttryckslöst ljusgrå.

Ett rådjur står orörligt och tittar bakåt. Liksom över axeln. Som om det saknade något. Som om det sprungit ifrån något utan att minnas vad.

Björkarnas tunnaste kvistar har något purpurvarmt i det bruna, ekens vissna lövkrona drar mer åt rost.

Tiden står stilla.

Regn.

En roman om det närvarande

När detta skrivs florerar i sociala medier ett upprop där personer av sina vänner ombeds lista de tio böcker som betytt mest i ens liv. Det är opretentiöst, omöjligt och roligt på samma gång. Hela tilltaget ger också anledning att fundera över vilka böcker som stannar kvar i medvetandet. Och givetvis på om det beror på egenskaper som finns i själva boken, eller om den bara råkade passera ens medvetande under gynnsamma omständigheter vid rätt tidpunkt.

Jag började läsa Strändernas svall i ett skärgårdshus ett stenkast från den lilla hamnen Styrsö Tången i Göteborgs södra skärgård på vårkanten 1998. Månadens studiemedel var redan förbrukat – vi hade inte råd att roa oss i stan – och en kamrat hyrde ett sommarnöje billigt över vinterhalvåret.

Det var en kongenial belägenhet för att läsa upptakten till Eyvind Johnsons stora omtolkning av Odysséen. Havets brus påtagligt närvarande både i texten och runt knuten.

Den livströtte krigshjälten begriper inte hur han ska orka ta sig samman och fortsätta sin hemresa. Hans leda är också alla människors livsleda. Tröttheten allas trötthet, sådan är kvaliteten på denna bok. Det specifika äger generell giltighet. Genom att gestalta om ett verk med odödlig status har författaren upprättat en korrespondens mellan det vardagliga och det mytologiska eller gudomliga.

Åtminstone har det tyckts mig så under åren som gått sedan dess. Få böcker jag läst har så ofta återkommit i tankarna. Johnson kallade boken ”En roman om det närvarande” och just sådan har den varit för mig; Odysseus öde är mitt liv – och ditt. Han har valts av gudarna att komma åter till Ithaka i en blodig triumf och illustrerar i detta hela den mänskliga tillvarons ofrånkomliga tragik, hur den nu råkar ta sig uttryck i våra respektive liv.

Samtidigt har jag på senare tid börjat misstänka att den här allmängiltiga resonansen som romanen åstadkommit i mig kanske är helt slumpartad. En god vän påpekade nyligen att också han tillmätt boken oerhörd betydelse, men tyckte att den var rätt trist då han efter många år läste om den.

Kanske var det havsbruset på Styrsö som gav sådan suggestionskraft åt texten. I det blodiga slutkapitlet när Odysseus dräper alla friare som parasiterat på hans hus i hans frånvaro är det till smattret av ett renande ösregn. Och faktum är att när jag läste det var jag tillbaka i mitt inackorderingsrum på Johanneberg i Göteborg. Ett häftigt regn slog mot rutan. Tror jag. Det låter för bra för att vara sant.

Vi talar inte längre om en bok, utan om en del av min personliga livsberättelse. En privat myt. En fantasi.

Boktravarna vid livets ände

Läser manus till en kommande samlingsvolym med texter av Jan Gradvall. En sådan där benådad arbetsförmiddag när telefonen är klädsamt tyst och läsandet av en text associationsmässigt får leda till nästa. Hittar vidare till en decenniegammal Believer-intervju om bokläsning med skådespelaren Philip Seymour Hoffman. Han talar om favoritförfattare och om hur han går i boklådor. Att han ofta kommer ut med en liten trave böcker under armen, trots att han vet att han inte kommer att hinna läsa dem i den närmsta framtiden. På något sätt vill han ändå ha dem tillgängliga den dag han hinner läsa. Han har då naturligtvis ingen aning om att han ett decennium senare kommer att hittas död med en kanyl i armen efter att ha hunnit bli både Oscarsbelönad och smått folkkär.

För mig blir upptäckten av intervjun en händelse som ser ut som en tanke. Många har beskrivit tragiken i Philip Seymour Hoffmans för tidiga död i termer av allt arbete han hade kvar att göra. Man kan komplettera genom att fundera över alla böcker han hade kvar att läsa.

Jag vet inte vad ett sådant resonemang tillför, men någonstans står alltså travar av böcker köpta av Philip Seymour Hoffman för att läsas vid ett senare tillfälle. En bild av nyfikenheten, av lusten, av blicken framåt. Så sorgligt.

Om gamla verktyg

Kniv
Vad vi ser på bilden är inte en kniv. Det kanske ser så ut, men det är en så liten del av det hela att det är nära nog ovidkommande. Vad vi ser är arbetstimmarna, stunderna av eftertanke innan man fortsätter sitt knog, längtan efter kafferast och lördagskväll. Jag har sett de tömda brännvinslitrarna i kutterspånet på undantagskammaren, så jag vet. Vi ser syskonen som aldrig lämnade gården, den ena lite märklig till sinnet och den andra med odugliga händer. Vi ser farfarsarvet, timmerhanteringen och handlaget som ännu ibland omtalas i byarna där sågklingorna kan vara fler än antalet invånare.
Vi ser alldeles nära i avstånd, men fjärran i tid.
Vi ser tid, vi ser liv.

Höstmorgon

Ljuset kommer sent gråmulna oktobermorgnar. Jag anar hästarna som dunkla skuggor på ängen när jag cyklar mot busshållplatsen. Två ljusa fläckar gungar iväg som ljudlösa duvor i skumrasket – rådjuren flyr mot skogsbrynet. En lång dag tar sin början.

Hoppas få börja instuderingen av Bachs mässa i h-moll när kvällen kommer. En tanke som liknar lycka.

I ett berömt brev till tonsättaren och vännen Ludwig Senfl skriver Martin Luther att jämte teologin är det bland de sköna konsterna endast musiken som kan driva undan djävulen och ge själen frid. Kanske är det så.

“Denn wir wissen, daß die Musik auch den Teufeln zuwider und unerträglich sei. Und ich sage es gleich heraus und schäme mich nicht, zu behaupten, daß nach der Theologie keine Kunst sei, die mit der Musik könne verglichen werden, weil allein dieselbe nach der Theologie solches vermag, was nur die Theologie sonst verschafft, nämlich die Ruhe und ein fröhliches Gemüte.”

Teoretisk praktik – praktisk teori?

Kanske var det farfar som undrade om jag skulle bli filosofiprofessor när jag stod tankfullt improduktiv över en hacka i potatislandet. En höst någon gång i barndomen. Han hade förmodligen en rätt grumlig idé om vad en filosofiprofessor sysslar med på dagarna, men episoden dyker upp i minnet som en association kring vad det innebär att vara praktisk.

Sedan vi köpte ett gammalt hus har det givits åtskilliga tillfällen att vara just praktisk. Spika ihop ett par arbetsbockar, skarva en timmerstock, lägga ett tak, renovera en fönsterbåge.

Men när kontorsarbetet tar vid efter pappaledigheten kommer gradvis en insikt smygande. Det börjar med att jag svär när jag inte själv kan gå in och arbeta i den grafiska formgivarens layoutfiler. Sedan börjar jag kladda i programkoden under utvecklingsarbetet med hemsidan. Utan att be den sympatiske programmeraren om lov. Klåfingrig? Utan tvekan.

Men kanske är det inte bara det. Jag har tidigare i livet närmat mig litteraturhistorien genom att själv smida hexameter-rader, ottave rime och elegiska distikon. För att inte tala om alla de mer eller mindre begåvade sonetter jag spritt i min omgivning genom åren. Jag har lärt mig älska Bach genom att sjunga honom. Ja, förhållandet till musik över huvud taget är starkt präglat av mitt eget fuskande med gitarrspel, dragspel, fiol och ibland till och med skrivande av fyrstämmig sats. Detta trots att jag egentligen aldrig känt någon direkt tillfredsställelse av att stå på en scen.

Man skulle kunna hävda att allt detta tyder på ett praktiskt sinnelag tillämpat på teoretiska områden. Att jag är en vilsen lantis som tar mig an tidningsmakeri och annat som vore det uthusrenovering eller vedhuggning. Men kanske är det fruktlöst att separera teori från praktik. Distinktionen kan i själva verket vara en språkets tvångströja på tanken. Praktiken är omöjlig utan teori och teorin är till sin natur mer praktisk än man tror.

Att gräva sig tillbaka

En av Seamus Heaneys mest kända dikter handlar om grävande. Eller så gör den inte det. Säkert är i varje fall att poetens farfar och hans enorma kapacitet med spade i torvmossen har en framträdande roll i dikten. Heaney konstaterar med pennan i hand att han aldrig blir som sina förfäder men att detta är hans arbetsredskap, med denna penna gräver han.

Alla dessa som gått före oss.

Med stor koncentration sätter jag en egg mot slipstenen. Och även om jag inte i det ögonblicket är min egen farfar är det i all sin konkretion en mystisk handling fullt i klass med nattvarden som transsubstantierar ett papperskex till Kristi kropp. Det pedantiska vårdandet av verktygens skärpa drivs inte i särskilt hög grad av min irritation över en slö kniv i köket. Det är en livsnödvändig ritual på det fattiga småbruk som tvingade min farfar att jobba i skogen redan under pojkåren. Eller så är skickligheten i handlag helt enkelt det enda sättet att vara rik på för den som saknar materiellt välstånd. Oavsett vilket vet man bara att dålig skärpa är fruktansvärt fel. En känsla så oreflekterat stark att den liknar en moral. Och vid slipstenens envetna malande bekämpar jag oron över att fattigspöket ska hångrina mot mig då jag öppnar skafferiet. Det är inte min egen, men min farfars oro.

Vore jag Seamus Heaney skulle jag känna att jag på något metafysiskt sätt kämpar som skogshuggare när jag till vardags skriver mina texter. Det gör jag inte. Men tillfredsställelsen över yrkesmässiga segrar som journalist kan inte heller tillnärmelsevis mäta sig med den över en riktigt vass yxa.